En knäckt gräsklippare, frisim i sjön och fladdermöss

Åkte ner till sjön efter att ha ägnat halva dagen åt att klippa ner den äng som egentligen är gräsmatta. Det krävdes en avstickare till Katrineholm också tyvärr för efter en halvtimmes körning med gamla Klippo släppte hela kniven. Motorn gick för full maskin men inget rörde sig. In till Ekman & Davidsson alltså för att lämna in på lagning. Det skulle ta två- tre veckor att åtgärda felet och jag såg för mitt inre hur gräset på tomten växte över metern. Pappa kom till min räddning. ”Du kan låna vår”, sa han på telefon. Jag var tillbaka på torpet igen på mindre än en timme och kunde fortsätta meja ner det gröna hotet, metodiskt och med full gas. Det tog ett tag. Men jag blev klar. 


Det var inte ens kallt i vattnet. Det var runt 20 grader! Jag doppade mig inte, jag simmade. Tröttheten jag känt under våren har gjort att jag knappt simmat över huvud taget och det kändes. Andningen flöt på bra men orken i armarna var det värre med. Men det gjorde inget. Det hela kändes föryngrande ändå. Barnen hade tur att träffa bästa sommarkompisen så det blev en fantastiskt fin stund.

Som av en händelse stötte jag ihop med Martin där nere vid sjön, en av de herrar som anordnar loppet Katrineholm Swimrun. Han kände igen mig och undrade om det blir repris. Jag sa ja, Daniel har ju lovat att teama upp med mig igen och om det fortfarande är aktuellt kommer jag att köra järnet. 

Hela dagen har varit som en högsommardag. Strålande sol och både lunch och middag i trädgården. Som den rutinerade grillman jag är tände jag klotbucklan men överlät själva grillandet till min fru. Helene är en jävel på att grilla. 

När jag stod på farstubron och drog i mig kvällens sista andetag syrendoft såg jag två fladdermöss virvla runt huset med sina svarta tysta kroppar. Ryckigt och snabbt. 

Det ska låta när man skriver

Jag vill ha ett tangentbord när jag skriver. Det här med att knacka på telefonen känns inte bra längre. Det erbjuder ingen konsistens. Inget motstånd. 

Med ljud på blir det lite bättre men ofta behöver jag vara tyst för att inte störa andra i närheten. 


Det finns en scen i första säsongen i House of Cards när den unga journalisten Zoe Barnes åker buss efter att ha bevakat ett politisk möte. Hon skriver en artikel direkt i mobilen och hon har ljudet på. Varenda tecken föregås av ett klick. Det är så det ska låta. Jag älskar det ljudet. Tyvärr är det som sagt störande för människor intill. 

Tänk en maktkamp, i ordets rätta bemärkelse, INOM kungafamiljen

Jag tänker att en möjlig väg att gå är att låta kungafamiljen växa bäst den vill men höja kraven i samma takt. Det första och viktigaste kravet bör vara att alla i kungafamiljen som fyllt 18 år ska åläggas att bo på något av alla slott som finns runt om i Sverige – samt driva det som ett slott. Hysa hästar och musikanter och gärna en liten trupp soldater som minst en gång i kvartalet kan stoltsera med en lokal parad genom närmsta centralort. Där håller den lokala kungligheten ett tal till massorna och förkunnar vilka framsteg som gjorts när det gäller att marknadsföra närområdet i både kommersiella, kulturella och sportsliga sammanhang. Att marknadsföra närområdet vet vi ju av tradition att kungafamiljen är jättejättebra på. För det vet vi ju. Och här kan vi få ännu mer nytta av kunskaperna som den besitter. 

Däremot tror jag verkligen att vi kan straighta upp det här med tronarvingarna. Bäst vore att helt enkelt låta den bäst lämpade inom kungafamiljen få ärva tronen, oavsett ålder eller kön. Helt enkelt utlysa en maktkamp, i ordets rätta bemärkelse, INOM kungafamiljen. Syskon mot syskon mot far- och morföräldrar mot svågrar och svägerskor och nevöer. En gång var kanske vart femte, tionde eller eller till och med tjugonde år (eftersom det absolut inte får påminna om mandatperioder i den parlamentariska demokratin). 

Kanske kan maktkamperna bestå av diktande med gåspenna, ridning på vit springare, förmåga att hålla sig länge, alkoholhaltiga dryckers ursprung samt kunskaper i latin, franska, tyska och engelska och sist men inte minst den svenska historian. 

Vinnaren får (läs måste) flytta in i kungliga slottet i Gamla stan samt pryda alla inhemska mynt och sedlar. Dock sker nyprägling av alla mynt först när en och samma person vunnit en maktkamp för andra gången i rad. Någon måtta får det vara. Men en limiterad regentuppsättning trycks såklart varje gång, som kan användas parallellt med den för stunden aktuella pengabasen. 

Den nya kungen eller drottningen förkunnar även sitt unika motto för Sverige som ska prägla landets kommunikation utåt i världen de kommande åren. Det får också direkt inverkan på Svenska akademiens arbete vars Nobelprisvinnare måste gå att härleda till det valda samtida mottot. Aktuellt motto ska också speglas i valet av kungliga medaljörer. Säg att Madde vinner en maktkamp och bestämmer sig för ”För Sverige – i ur och skur” och skaparen av Stutterheims regnjackor ligger plötsligt bra till när det gäller att få pris för initiativ inom näringslivet. Ja ni fattar. 

Den nya kungen eller drottningen får också enhälligt besluta om hur apanaget ska användas (utöver den delen som går till skötselns av kronans alla slott samt årliga parader). En viktig åtgärd för att öka attraktionen för ämbetet! Alla vill ha apanage! 

Ja det var några korta snabba tankar om monarkin. 

Jag har varit inne på liknande resonemang förr men aldrig har de väl känts så aktuella som nu.