Det blev en helt annan sak att titta på ett Rumänien som spelade när man råkade ha både Hagi och Lupu i sitt album

Jag skulle kanske inte valt samma ord men tanken att det är värt att köra långsamt för att inte missa något som händer vid sidan av vägen är ju rätt smart. Kanske något för Stockholms stad att ta efter?

Posted by Andreas Jennische on Tuesday, June 19, 2018

Helene jobbar och jag håller ställningarna på torpet. Alla barn sov länge och för den äldsta flöt frukost ihop med lunch. Jag invigde häcksaxen jag fick i födelsedagspresent genom att klippa ner halva nyponslyt på baksidan och trots att jag bar handskar ömmar mina händer av taggarna. Man kan redan se fälten bättre och imorgon ska jag fortsätta. 

VM-bibel i papper

Det har blåst hela dagen och cykelturen till affären som jag tvingade iväg barnen på blev en övning i konsten att hantera motvind. För barnen alltså. Jag har självklart inte problem med motvind. Lagat mat har jag ju också gjort. Restfest till lunch och quornwok med nudlar till middag. En rabarberpaj drog jag ihop också när jag ändå var igång. Och det här med fotbolls-VM är ju faktiskt kul. Jag bryr mig ju inte ett dugg om fotboll i vanliga fall men det är något med VM som är svårt att inte gilla. Ungarna är otippat pepp. Jag köpte Aftonbladets VM-bibel i affären och åtminstone dottern har suttit och läst i den. Man ska ta tillvara på alla öppningar för läsning. Igår såg vi Sverige-matchen och i dag kollade vi på Ryssland-Egypten. Med en Ipad på köksbordet och en sladd till den gamla stereon så blev det riktigt bra VM-tryck i köket. Ljudet av storfotboll är egentligen bättre än bilderna. Det är som ljudet av vinterstudion, det ger bra vibrationer som Marky Mark and the funky bunch skulle ha sjungit på 90-talet. Det är ljud som associeras med problemfria saker. Lättsamhet, förnöjsamhet, ledighet. En stunds verklighetsflykt.  

Hagi och Lupu

Min kollega Christoffer skrev en träffande krönika om hur det svenska folket inte kan sluta tjata om VM 1994 i förra veckan. Jag har starkare minnen av VM 1990. Jag var tolv år och hade av en slump fått ett sådant där album som man klistrade in samlarbilder i. Jag minns inte av vem. Kanske mamma fick ett infall. Hur som helst, ingen i vår familj hade ett fotbollsintresse men de där korten gjorde att någonting inom mig växte. Det blev en helt annan sak att titta på ett Rumänien som spelade när man råkade ha både Hagi och Lupu i sitt album. Eller Colombia, med målvakten René Higuita. Det var jag, brorsan och min kompis Dala som höll på mest med det där som jag minns det. Vi köpte kort, tittade på matcherna och gick ut och spelade fotboll. Ingen av oss tränade på allvar. Dala kom att göra det först senare tror jag. Det var spontanfotboll på gräsmattan med hemmasnickrade mål. Brorsan var grym i målet. Kastade sig dödsföraktande åt alla håll. Jag var inte särskilt bra överhuvudtaget men det gjorde inget. Dala var bäst. 

Mina barn har inga samlarbilder, men kanske en VM-bibel och gemensamt Ipad-tittade på några fotbollsmatcher i köket på torpet 2018 bli till sådana där minnen som aldrig går ur.


Två nioåringar

Jag har tagit en massa fina bilder på barnen idag som jag inte tänker publicera men som visar hur mycket glädje det funnits idag. Tvillingarnas födelsedag. Nio år har gått sedan de kom till världen och inte en dag har gått sedan dess utan att de dragit i mitt hjärta, gjort mig vansinnig och hisnande glad. Jag går och lägger mig varm i sinnet.

@ajennische

Himlarna här ute måste ses

Jag älskar himlarna här ute. Det är vad jag säger till Helene när vi går en kvällspromenad för att avsluta den här långa dagen. Det är grammatiskt fel, men blir helt rätt. För sikten är så fri att himlen visar sig som flera på en och samma gång. Jag tar ett djupt andetag och fyller lungorna med frisk luft. Det är fint.

@ajennische

Nu startar #torplife på riktigt

En son ligger där någonstans.

Trägubben jag fick av Carina när jag fyllde år får stå på hyllan i köket. Efter en googling vet jag nu att skaparen heter Sigurd Husman och är ett hyfsat känt namn inom sniderikonsten.

Vi är redo för födelsedagskalas imorgon! Trots att vi kom idag har vi hunnit med hur mycket som helst.

Soundtrack: Les big byrd

Är elcyklarna verkligen bra för cyklismen?

De går nästan lika fort som mopeder, de leder till visst koldioxidutsläpp som en följd av batterierna och de börjar se ut som mopeder. Om vi vill ha en stad där alla vågar cykla och där framkomligheten är hög för den som cyklar kan det inte vara optimalt att satsa så hårt på el.

Dessutom kan jag inte låta bli att tycka det är töntigt.

Femtioelva poddar och tusen mil i bil – samt en fundering om ett eventuellt manligt socialt arv

Rubriken är en överdrift. Men jag har tillbringat större delen av den här fantastiska sommarsöndagen i bilen. Jag älskar inte att köra bil. Men jag fick ett stort set med trädgårdsmöbler av en vän till familjen när jag fyllde 40 och idag var det dags att hämta det. Jag hyrde släp, körde cirka 20 mil ena vägen och lika långt den andra. Det positiva är att jag hunnit lyssna på ett gäng poddar. En varg söker sin pod, Ekman/Ölmedal, Det politiska spelet och USA-podden. I de två första dök samma gamla beskrivning av män upp: att män inte kan prata om känslor. Det påståendet får mig alltid att stanna upp. Är det så? Jag vill hävda att jag och mina mansvänner så länge jag kan minnas har pratat om känslor. Att våra samtal till och med har kretsat kring känslor. Jag har svårt att tänka mig att jag och mina vänner skulle vara unika i det hänseendet och utgår därför att en massa andra manliga personer också gör det. Men så tänker jag lite till. Skakar fram slumpvis valda män som jag träffat genom åren. Tänker mig tillbaka till situationer då jag befunnit mig bland män jag inte känner. Skulle jag börja prata om känslor med dem? Nej. Inte på en gång i alla fall. Inte som första tänkbara samtalsämne. Men vem fan skulle göra det i ett sådant läge? Varför skulle kvinnor skulle omedelbart börja lägga ut texten om hur man mår, egentligen mår, i ett läge där man känner sig ensam bland andra?

Alltså: finns det större fog för påståendet att män är sämre på att prata känslor än kvinnor?

Ibland känns det som att det är lika un-up to date som sägningen att ”kvinnor är bättre på att göra flera saker samtidigt”.

Kanske handlar påståendet snarare om att män är sämre på att prata känslor med kvinnor än vad kvinnor är att prata känslor med män. Det tål att tänkas på lite mer. Jag får återkomma.


Hundra meter bort ser det ut så här

Att vakna, överväga att somna om men till sist bestämma sig för att dra på sig korts och springskor. De första hundra metrarna tar det emot överallt, sedan kommer det här och allt jobbigt är fullkomligt okej. Lika tråkigt som det är att springa en vanlig kortrunda hemma i Stockholm, lika roligt är det här.

@ajennische

Det var härligt och Stockholm var ljumt och livet är bra ändå

I torsdags blev jag bjuden till en väns jobb. Han är konstnär och vi sågs på galleriet i Vasastan. Han gav mig ett av sina konstverk i 40-årspresent! En otroligt fin gåva. Galleristen Cecilia Hillström var på plats och jag tog fram stora frågelådan. 

– Jag är intresserad av att veta hur ett galleri fungerar, sa jag och var fullkomligt uppriktig.

Hur ser en arbetsvecka ut? Hur säljer man? Händer det att någon går in från gatan och köper ett konstverk för x gånger tiotusen kronor? undrade jag.

– Ja. Det händer, sa galleristen. 

Hon svarade utförligt på alla mina frågor och vi hade en trevlig stund där inne på kontoret en bit in, efter utställningshallen med skulpturer och tavlor. Hennes kollega var också med och vi fyra delade på en extra stor flaska Carlsberg Hof. I plastmugg givetvis, vi var ju på ett galleri. 

Jag och min vän konstnären gick sedan vidare. Mötte upp vår vän vinhandlaren på Södermalm. Vi gick till Nook och sedan till Harvest.

Det var en vacker kväll.

@ajennische

Platsen som är dåtid och nutid och framtid

Den lilla sjön vi badar i är min barndomssjö. Jag badade där varje sommar som barn och som tonåring. Som ung vuxen kom jag tillbaka i samband med att jag hälsade på mamma och pappa. Jag har varit på tältfest där. Nattbadat. Gjort åtskilliga planer med kompisar där, liggande på badlakan lite i utkanten av gräset. Hoppat från klippor. Nu är jag en pappa som går dit med barnen. Tar med matsäck och som sitter lite i skuggan och läser bok. En generation till kommer att minnas samma strand, samma svinkalla bäck och samma barrtäckta stig genom skogen. Jag är lite oklar på varför men det känns fint.

@ajennische