När det gäller just den här bergsväggen har det gått lite fram och tillbaka. Just idag var där mer klotter än på länge

Jag klev av vid T-bana Mariatorget uppgång Torkel Knutsson som jag alltid gör när jag tar tunnelbanan hem från jobbet. Jag genar alltid över innergården på gamla BB vid Maria sjukhus ni vet och har ofta tänkt på att de höga bergväggarna mittemot INTE är målade med graffiti. Jag menar, ytorna ser ju perfekta ut för ändamålet. Kanske frekventerar polisen platsen för ofta, kvarteret Grimman är ju alldeles intill. Men idag såg det lite annorlunda ut. Det hade dykt upp några nya taggar och enkla målningar på den där Kullen. Vad betyder det? Vad är det som förändrats i området?

Jag ska ta nya bilder nästa gång så kan vi jämföra. 

Det pratas en hel del om det ökande klottret i den politiska debatten. Den borgerliga oppositionen i Stockholm hävdar med emfas att det faktiska klottret har ökat och brukar bevisa detta med det ökade antalet anmälningar till trafikkontoret. Det rödgrönrosa styret brukar istället säga att "javisst antalet anmälningar HAR ökat men det säger inget om klottret ökat ute på stan, snarare är det stadens tyck till-app som blivit så bra att fler anmäler".

Båda kan ha rätt. Trafikkontoret självt vet inte. Det har hittills inte gjorts någon jämförande dokumentation. Men en sådan ska vara på gång. Åtminstone hette det så för ett tag sedan. Först när en sådan är på rull går det att dra databaserade slutsatser om klotterutbecklingen över tid.

När det gäller just den här bergsväggen har det gått lite fram och tillbaka. Just idag var där mer klotter än på länge. Men sådant där kan ju ändras. Imorgon kanske allt är borttvättat igen.




Så var det att springa Lidingöloppet (det är inte jobbigare än maran)


Alla som är lite inne på löpning har någon gång hört andra prata om Lidingöloppet. Det är ett par påståenden som brukar dyka upp varje gång:
1. "Lidingöloppet är värre än maran".
2. "Du tycker det gått bra i två mil sedan kommer Abborrbacken... 

Nu har jag själv sprungit Lidingö (och har tidigare sprungit Stockholm marathon) och kan säga att det första inte alls stämmer. Lidingö är 30 km långt. Mer än en mil kortare än marans 4,2. Lidingö är mycket lättare. Att man springer på skogsvägar där det går upp och ner hela tiden gör Lidingö till ett av de roligaste loppen jag sprungit. Och när det är roligt blir det lättare. Maran är ju ett djävulskt enformigt stadslopp i jämförelse. 
När det gäller abborrbacken är den brant och lång men vi pratar ju knappast ett flera hundra meter högt grustag. Visst är den jobbig men jag hade räknat med värre. Jag hade väntat mig något i stil med att springa uppföra Hammarbybackens slalombacke. 

Hur var upplevelsen som helhet då? Mycket bra! Arrangemanget var proffsigt (även om det är en jävla bit (1,5 km) att gå mellan Lidingövallen där man lämnar väskor och hämtar nummerlappar till själva starten. Banan är varierande och mycket fin. Bästa avsnittet är det som löper längs med vattnet.
Jag sprang utan musik idag och saknade det aldrig. Det är också ett gott betyg. 
 
Tyvärr var det mycket trångt under HELA loppet. På andra lopp brukar alltid släppa efter cirka en halvmil men inte idag. Jag vet inte hur många gånger jag råkade stöta till någon annan eller fick någons armbåge i sidan. Jag hamnade visserligen i den allra sista startgruppen och sprang om folk under hela sträckan men jag vet inte om det var så mycket bättre i motionärsgrupper som startade tidigare. Jag hörde flera löpare som pratade om trängseln efteråt. 

Roligast var att "vinna" över den man med gul IK Gnosjö-väst som jag hade ofrivilligt följe med hela vägen. Vi sprang om varandra under i stort sett hela loppet men på upploppet tog jag honom. Jag hade hört hans röst i tre mil och hunnit blir rätt trött på hans ropande om att hålla till höger. Till en början skrek han "håll höger" vilket ju är rimligt om det är trångt. Det är kutym att högerfil är långsammare och vänster snabbare. Men efter ett tag orkade han inte säga hela utan skrek bara "höger". Vilket ju blev lite konstigt eftersom han kom älgande på vänster. Han flåsade som ett ånglok redan efter en halvmil men jävlar vad seg han var. Varje raksträcka och nedförsbacke sprang han om mig och i varje uppförsbacke sprang jag om honom. När han kom upp jämsides på upploppet passade jag på att utmana honom. "Okej vem vinner?" och tog i mitt sista. 
Han sa "nä du får ta det" och orkade inte springa om. 
Bakom mållinjen tackade jag honom för min tid (som blev mycket bättre än jag räknat med). "Om du inte hade stressat på mig hela loppet hade jag aldrig sprungit så här fort", sa jag och skakade hans hand. 
"Ja vi följdes åt. Då var det ju alltid till någon nytta", sa han. 

I mål #lidingöloppet

Posted by Andreas Jennische on Saturday, September 23, 2017


Sedan tryckte jag i mig en banan, två bullar, ett gäng muggar med saft och en kopp kaffe och åkte hem. 

Vi får se om det blir något nästa år. 

Sluttid: 2:35:36