Nyhetsbrev

Satte ihop veckans nyhetsbrev tillsammans med Patrik idag. Det blir ett fint paket med fokus på skolan. Elina har gjort en serie mäktiga knäck som vi bör skryta om så mycket det bara går. Politiker är en grupp som verkligen bör lösa.

@ajennische

"Det ska vara en fest att återvinna"

Det nya gå i kyrkan

A post shared by Andreas Jennische (@ajennische) on

Det slog mig idag när jag gick till återvinningen att det blivit en söndagsgrej. Efter frukosten, man börjar stöka och rensa lite i hemmet och hittar tre fyra undanstoppade kassar med återvinning på balkongen. Vid station ett kvarter bort står tre andra personer och gör samma sak. En ritual. Kanske inte lika krävande som dåtidens påtvingade gudstjänst, oavsett väder, men i många fall inte särskilt mycket roligare. Det fanns en politiker i Stockholms kommunfullmäktige, en centerpartist från Bromma, som en gång sa i talarstolen att det ska vara som en fest att gå till återvinningsstationen. Jag började tänka på henne och hennes vision när jag stod där och bucklade till flingpaket för att få in dem i den gröna containern. Vi har en bit kvar om en säger.


Konferens

Konferens. 

Vi var en heldag på Rönneberga på Lidingö med jobbet igår. 

Det var en bra dag. Programmet var hårt inriktat på att enbart handla om redaktionellt arbete och det blev en hit. Mycket givande diskussioner som resulterade i konkreta förslag och förbättringsåtgärder.

Att avsluta allt med bad, relax och middag gjorde pricken över i.

Budgetdebatt

Jag var i Stadshuset idag med min kollega Patrik. Vi var där för att bevaka inledningen på den två dagar långa (två dagar långa!) budgetdebatten. Det finns mycket att säga om upplägget och om bristande medborgarvärde i samband med detta men nu ska jag lyfta fram en annan sak. Det fina med inledningen av budgetdebatten är att ALLA partier ostört får fem minuter på sig att berätta om sina visioner och mål för Stockholm. Även om det inte ger en heltäckande bild om vad de olika partierna vill och inte vill så tydliggör det vissa skillnader och likheter och redovisar vilken huvudinriktning partierna har. Om man bara ska gå på en debatt i kommunfullmäktige per år så är det den här du ska välja. Dock är det omöjligt för en vanligt arbetande människa att ta del av debatten som helhet. Den brukar pågå i ungefär 12 timmar i sträck, två dagar i rad. Ofantligt lång tid. Och kommer det åhörare måste de vara knäpptysta. De får inte klappa i händerna eller på andra sätt (med skyltar exempelvis) visa vad de tycker. Här är det politikerord mot politikerord som gäller. Frågestund existerar ej.

En helg bland löven

När vi vaknade på lördagsmorgonen var det 12 grader i sovrummet. Men sedan blev det gradvis bättre och när det var dags att åka hem söndag eftermiddag var det perfekt.

Ibland behövs tydliga ramar för att känna frihet




Det här utrymmet är reklamfritt. Och det är bara jag som styr vad som ska finnas här. Det är en bra känsla. Som om att ha en egen liten vrå. Till skillnad från sociala medier är det här ett ställe som bygger på envägskommunikation. Jag skriver någonting som du läser. Du är välkommen att skriva kommentarer men de kommer att hamna längst ner, under den här texten. Inte komma i en tråd som på Twitter eller Facebook och ramla in i vänners eller bekantas flöden. 
Jag har inte skrivit så mycket på sistone och jag tror det hänger ihop med det statiska här. Bloggen pockar inte på uppmärksamhet. Och inte läsarna heller. För det finns typ inga. Ändå gillar jag den här ytan. Jag tycker om att tänka på hur du som läser det här just nu upplever det jag skriver. Jag tänker att du förmodligen läser det här i en smartphone. Förmodligen lite halvliggande eller kanske lätt framåtlutad lite emellan två andra saker du borde göra. Mycket talar för att vi känner varandra. 
När jag skriver det här ligger jag på rygg i en soffa i ett torp i västra Sörmland. Det brinner i kakelugnen och en lufttorkare surrar lätt. På sängen intill ligger min fru och läser Ferrante. 
Jag är lite dåsig. Har i snart en halvtimme tänkt att jag också ska lägga mig på sängen och läsa Ferrante. Jag är på bok tre och den är fantastisk. Ändå kommer jag mig inte för. Det tar emot att börja läsa just nu. Det är för att jag har svårt att koppla av. I sådana lägen fastnar jag mycket lättare i intetsägande flöden på sociala medier. Eller i pajiga serier på Netflix. Som Flaked. En rakt igenom tunn och lökig serie om en före detta alkoholist och AA-missionär som cyklar runt i Venice, pratar fattig dialog med andra före detta alkisar och som med truliga hundögon går runt och är skön kille omgiven av stereotypa kvinnoroller. Det tittade jag på så sent som igår. Det har inte gjort mig till vare sig en klokare eller gladare person men jag kunde försvinna in i nuet en liten stund, helt utan motstånd. 
Det är inte bra. Jag måste resa mig och läsa Ferrante. Eller prata med min fru. Eller bara skriva något annat med mer substans. Nu när du ändå är här också läser. 
Du får förlåta mig. Men vissa gånger blir det inte bättre än så här. Kanske jag ska ta in lite hjälp. Kanske borde jag intervjua någon och skriva om det?
Kanske borde jag formulera ett tema för mig själv och hålla mig till det en vecka eller månad i taget och sedan byta. För att se om det sätter igång några nya tankar. 
Ibland behövs tydliga ramar för att känna frihet.


@ajennische

Livgivande samtal

Vi hade vänner på middag idag. Fina vänner som vi träffar alldeles för sällan. Det bästa var att vi frågade på chans sent igår kväll och de svarade att de kunde. Spontant bäddar alltid för gott. Och det blev det. Helene kokade musslor och svart potatis. Jag köpte skjut av två färger. 
Vi pratade om relationer. Om olika konstellationer och om konsten att leva sitt liv till fullo. Det finns många sätt. Vissa mer tilltalande än andra. 
Vi kom in på manligheten också. Eller kanske snarare mänskligheten. Om det svåra i att vara allt på en gång oavsett vem du är. Snäll, pålitlig, rolig, sexig, ansvarstagande, spontan och spännande. På, men inte påträngande. 
Krävande, inte kvävande. 
Mia Skäringer och Anna Mannheimer har en podd ihop som jag lyssnade på för första gången idag. De sa några riktigt träffade saker där apropå samma tema. 
Jag lyssnade noga. 


@ajennische

Det här har jag gjort idag

Gungträdet fick sig en kyss i senaste blåsten. Tur ingen gungade. Helt av. Så jag plockade fram lite old school-material och tog på mig rutiga skjortan. Det var en pärs. Men jag snyggade till det lite i alla fall. Och det blev flera lass med ved av päronträ. 

Ser ni yxan? En present från min fru. Vass. Jättevass. En glädje att stå och svinga med. 

•••

Mathias på granngården hann titta in med sin dotter en stund efter lunch. Vi pratade politik som vanligt. Ungarna lekte med hunden. På eftermiddagen kom Raggar-Nicke till garaget och mekade lite. Jag fick en snabblektion i gamla motorer. Han har en mycket fin New Yorker från -73 som jag gärna skulle lägga pengar på om jag hade några. Mamma och pappa hann också titta in. Här drar man till landet ett dygn och hinner träffa mer folk än hemma i stan. Så länge det är ljust tänker man ”det är ju så här man ska bo”. Sedan slår mörkret till. Jag minns hur jag brukade åka landsortsbuss hem från högstadiet och gymnasiet i Katrineholm och fick titta upp i himlen för att se var grusvägen gick någonstans. Det var till att följa den något ljusare rännan mellan träden för att inte kliva ut i dikeskanten. Jag hade aldrig någon ficklampa. Det blev liksom läskigare då. För man kunde ju råka få syn på någonting.


@ajennische

Skottkärran har jag fått ärva av mamma och pappa. De fick i sin tur ärva den av våra sommargrannar en gång i tiden. Den är helt utan kanter och bred som en dörr. Den bästa skottkärran helt enkelt.