Kungl Motorbåt Klubben




Det här är en särskrivning som heter duga. En förkortning har man tryckt in också. Men jag gillar det ändå. Jag tycker om bokstäverna och färgerna och gillar det enkla trähuset. Nyligen lades rejält med pengar på en renovering och resultatet blev... ett exakt likadant hus. 
Min dåvarande kollega Filippa Rogvall (nu på Expressen) skrev en artikel om det som du kan läsa här. Den handlar om att alla i Kungl Motorbåt Klubben inte var lika glada åt den där renoveringen. 

Jag cyklar förbi varje dag men är sällan inne på fiket. Kanske det är dags att sitta här en stund och göra lite redaktionellt arbete samtidig. Något snappar man ju alltid upp. 

***

Jag har jobbat väldigt mycket senaste tiden och är lite sliten men eftersom jag har förmånen att jobba på stans roligaste redaktion ger det också ny energi. Vi har mycket bra på gång! 

***

Trots fredagströtthet tryckte vi in ungarna i bilen och körde till torpet. Vi har nu ett upplägg som vi vet fungerar. Käka lite mellis före avfärd, stanna i Eskilstuna och käka middag på Chopchop och sedan komma fram och elda lite i kakelugnen. 
Jävlar vad mörkt det var när vi kom fram. Och kallt. Men tack vare att grannen hade varit här i förväg och brassat på med byggfläktar så blev det snabbt helt okej. 

***

Imorgon ska jag knalla runt bland höstlöv, kanske såga lite i nedfallna gungträdet och springa en sväng. 

@ajennische

Swimday

Helgavslutningen gjord. Jag körde hårt idag på bana 11. Första längderna var flåsiga, sedan lossnade det. En av de nya övningarna var mycket svår. Simma på mage med händerna utmed sidorna, endast bentag alltså, och samtidigt försöka rotera med överkroppen UTAN att vinkla vare sig höft eller huvud. Är du med? Extremt svårt. Syftet är att öva upp den roterande rörelse som krävs för att nå hastighet i crawlet. Just den övningen gick sådär. I stort går det dock framåt. Jag kan simma på ett bra tag och andas på var tredje eller femte och hitta en någorlunda skön lunk. Men för att nå mitt mål, att kunna crawla som jag joggar, det vill säga länge, behöver jag träna mer.

Markdown

Jag testar just nu att blogga (skriva utkastet) i en app som heter Ia Writer. Jag är tveksam om det finns några egentliga fördelar jämfört med Evernote eller vanliga Anteckningar i IPhone. Det viktigaste är att man kan koppla anteckningar till en molntjänst och det går ju med alla. Men utseendet i iA Writer är fult, på ett snyggt sätt. Och det är bra. 

Och det finns en funktion som jag alltid saknat i andra skrivarappar för IPhone. Piltangenter som gör att man kan flytta markören utan att behöva dutta på skärmen.


Man kan också välja att omvandla hela ord till gemener (lower case) eller VERSALER (upper case).

Däremot går det inte att blålänka på ett bra sätt för publicering på min plattform Posthaven.com




När det gäller just den här bergsväggen har det gått lite fram och tillbaka. Just idag var där mer klotter än på länge

Jag klev av vid T-bana Mariatorget uppgång Torkel Knutsson som jag alltid gör när jag tar tunnelbanan hem från jobbet. Jag genar alltid över innergården på gamla BB vid Maria sjukhus ni vet och har ofta tänkt på att de höga bergväggarna mittemot INTE är målade med graffiti. Jag menar, ytorna ser ju perfekta ut för ändamålet. Kanske frekventerar polisen platsen för ofta, kvarteret Grimman är ju alldeles intill. Men idag såg det lite annorlunda ut. Det hade dykt upp några nya taggar och enkla målningar på den där Kullen. Vad betyder det? Vad är det som förändrats i området?

Jag ska ta nya bilder nästa gång så kan vi jämföra. 

Det pratas en hel del om det ökande klottret i den politiska debatten. Den borgerliga oppositionen i Stockholm hävdar med emfas att det faktiska klottret har ökat och brukar bevisa detta med det ökade antalet anmälningar till trafikkontoret. Det rödgrönrosa styret brukar istället säga att "javisst antalet anmälningar HAR ökat men det säger inget om klottret ökat ute på stan, snarare är det stadens tyck till-app som blivit så bra att fler anmäler".

Båda kan ha rätt. Trafikkontoret självt vet inte. Det har hittills inte gjorts någon jämförande dokumentation. Men en sådan ska vara på gång. Åtminstone hette det så för ett tag sedan. Först när en sådan är på rull går det att dra databaserade slutsatser om klotterutbecklingen över tid.

När det gäller just den här bergsväggen har det gått lite fram och tillbaka. Just idag var där mer klotter än på länge. Men sådant där kan ju ändras. Imorgon kanske allt är borttvättat igen.




Så var det att springa Lidingöloppet (det är inte jobbigare än maran)


Alla som är lite inne på löpning har någon gång hört andra prata om Lidingöloppet. Det är ett par påståenden som brukar dyka upp varje gång:
1. "Lidingöloppet är värre än maran".
2. "Du tycker det gått bra i två mil sedan kommer Abborrbacken... 

Nu har jag själv sprungit Lidingö (och har tidigare sprungit Stockholm marathon) och kan säga att det första inte alls stämmer. Lidingö är 30 km långt. Mer än en mil kortare än marans 4,2. Lidingö är mycket lättare. Att man springer på skogsvägar där det går upp och ner hela tiden gör Lidingö till ett av de roligaste loppen jag sprungit. Och när det är roligt blir det lättare. Maran är ju ett djävulskt enformigt stadslopp i jämförelse. 
När det gäller abborrbacken är den brant och lång men vi pratar ju knappast ett flera hundra meter högt grustag. Visst är den jobbig men jag hade räknat med värre. Jag hade väntat mig något i stil med att springa uppföra Hammarbybackens slalombacke. 

Hur var upplevelsen som helhet då? Mycket bra! Arrangemanget var proffsigt (även om det är en jävla bit (1,5 km) att gå mellan Lidingövallen där man lämnar väskor och hämtar nummerlappar till själva starten. Banan är varierande och mycket fin. Bästa avsnittet är det som löper längs med vattnet.
Jag sprang utan musik idag och saknade det aldrig. Det är också ett gott betyg. 
 
Tyvärr var det mycket trångt under HELA loppet. På andra lopp brukar alltid släppa efter cirka en halvmil men inte idag. Jag vet inte hur många gånger jag råkade stöta till någon annan eller fick någons armbåge i sidan. Jag hamnade visserligen i den allra sista startgruppen och sprang om folk under hela sträckan men jag vet inte om det var så mycket bättre i motionärsgrupper som startade tidigare. Jag hörde flera löpare som pratade om trängseln efteråt. 

Roligast var att "vinna" över den man med gul IK Gnosjö-väst som jag hade ofrivilligt följe med hela vägen. Vi sprang om varandra under i stort sett hela loppet men på upploppet tog jag honom. Jag hade hört hans röst i tre mil och hunnit blir rätt trött på hans ropande om att hålla till höger. Till en början skrek han "håll höger" vilket ju är rimligt om det är trångt. Det är kutym att högerfil är långsammare och vänster snabbare. Men efter ett tag orkade han inte säga hela utan skrek bara "höger". Vilket ju blev lite konstigt eftersom han kom älgande på vänster. Han flåsade som ett ånglok redan efter en halvmil men jävlar vad seg han var. Varje raksträcka och nedförsbacke sprang han om mig och i varje uppförsbacke sprang jag om honom. När han kom upp jämsides på upploppet passade jag på att utmana honom. "Okej vem vinner?" och tog i mitt sista. 
Han sa "nä du får ta det" och orkade inte springa om. 
Bakom mållinjen tackade jag honom för min tid (som blev mycket bättre än jag räknat med). "Om du inte hade stressat på mig hela loppet hade jag aldrig sprungit så här fort", sa jag och skakade hans hand. 
"Ja vi följdes åt. Då var det ju alltid till någon nytta", sa han. 

I mål #lidingöloppet

Posted by Andreas Jennische on Saturday, September 23, 2017


Sedan tryckte jag i mig en banan, två bullar, ett gäng muggar med saft och en kopp kaffe och åkte hem. 

Vi får se om det blir något nästa år. 

Sluttid: 2:35:36

Att få dra in krispig höstluft i lungorna och gå på knastrig grusväg




Räkna tillbaka fem måndagar från idag och man landar på min första arbetsdag efter en sommarlovslång semester. Det känns oerhört längesedan, både själva semestern och den där första arbetsdagen. Det har hänt massor på de här veckorna. Jag har ansvarat för att fylla våra Söderortstidningar med relevant innehåll, bollat idéer och upplägg med alla fina kolleger som skriver, fotar och gör filmer och fått dra i en massa andra grejer som hör en redaktion till. 
Jag jobbar just nu inte alls som reporter. Det är både bra och dåligt men jag trivs i den roll jag har just nu och ser också mycket framemot den jag kommer att ha framöver. Vi håller på att organisera om och saker och ting kommer att bli tydligare under de närmaste veckorna. 

För att återknyta till den där semestern. Om det är något jag saknar (utöver frihet och sovmorgnar) så är det att vara ute i naturen. Att få blicka ut över en åker och få dra in krispig höstluft i lungorna och gå på knastrig grusväg. Promenera ner till sjön. Tälja lite. Såga lite. Kanske plocka några lingon. 
En sådan fond gör det så mycket lättare att slappna av och få vila en stund från allt som rusar på. 
En del klarar det där bra i stan. Jag klarar det ibland. Om jag ska behålla hälsan måste jag nog hitta ett bestående sätt att nå avslappning i vardagen. Det får bli höstens utmaning till mig själv.