Svårt att gilla Eriksdalsbadet en söndagseftermiddag

Jag gick till simhallen. Hur mycket jag än tycker om att simma är Eriksdalsbadet en söndagseftermiddag en inte helt njutbar upplevelse. Det är trångt, det luktar inte bra i omklädningsrummet och det är smutsigt. Och den trend bland främst unga män som innebär att sporta kalsonger under badbrallorna är tvärtom mot vad jag trott inte över. 

Jag går dit för att simma längder. I den delen är det helt okej även om det är mycket folk. Men i familje- och äventyrsbadet är det så högljutt och stökigt att jag drar mig för att gå dit med ungarna. 

Det är synd att det är så här. Efterfrågan på upplevelser i simhallar och badhus är uppenbart hög. Och det i alla åldrar av stockholmare. Den här söndagseftermiddagen ser jag både gubbar, tanter, medelålders triatleter, barnfamiljer, ensamma föräldrar med barn och kompisgäng. Oavsett kulturell- eller socioekonomisk bakgrund är det tydligt att lusten att bada och simma är hög. 

Men om där är något grupp som är underrepresenterad är det unga kvinnor och tjejer. Mängden pojkar i grupp är långt fler än motsvarigheten för flickor. Det är svårt att inte tänka på den vilda debatt om sexuella trakasserier på baden som rasade för något år sedan. Jag tror det finns en hel del kvar att göra. 

Men det ska sägas att det åtminstone ser ut som Eriksdalsbadet satsat på att öka antalet personal. Jag har aldrig sett så många röda tröjor ute i simhallen som idag. Kanske var det på grund av tävlingen som pågick i 50-metersbassängen. Kanske är det faktiskt ett bevis på att badet agerar för att skapa god stämning och öka tryggheten.

@ajennische

Från platsen där jag sitter ser jag lämmeltåget vid Årstaviken

Vissa helgmorgnar skulle jag vilja backa bandet några timmar, tillbaka till den stund jag vaknade, för att där och då justera tankarna så att resten av dagen kan bli bättre. Jag sitter vid ett skrivbord och tittat ner på flanerande söndagsstockholmare som vandrar längs med vattnet. Jag borde dammsuga ett golv, betala räkningar eller planera lunch till alla barn. Istället knackar jag ner några spridda tankar i ett tomt dokument i Evernote. 
Jag var på fest i går, en hemmafest. Jag pratade med flera människor jag tycker om men sällan träffar. Jag minglade, drack öl, åt några piroger. 
Jag gick hem med fast blick och siktet inställt på i dag. 
Nu är jag här.


"Det ska vara en fest att återvinna"

Det nya gå i kyrkan

A post shared by Andreas Jennische (@ajennische) on

Det slog mig idag när jag gick till återvinningen att det blivit en söndagsgrej. Efter frukosten, man börjar stöka och rensa lite i hemmet och hittar tre fyra undanstoppade kassar med återvinning på balkongen. Vid station ett kvarter bort står tre andra personer och gör samma sak. En ritual. Kanske inte lika krävande som dåtidens påtvingade gudstjänst, oavsett väder, men i många fall inte särskilt mycket roligare. Det fanns en politiker i Stockholms kommunfullmäktige, en centerpartist från Bromma, som en gång sa i talarstolen att det ska vara som en fest att gå till återvinningsstationen. Jag började tänka på henne och hennes vision när jag stod där och bucklade till flingpaket för att få in dem i den gröna containern. Vi har en bit kvar om en säger.


När det gäller just den här bergsväggen har det gått lite fram och tillbaka. Just idag var där mer klotter än på länge

Jag klev av vid T-bana Mariatorget uppgång Torkel Knutsson som jag alltid gör när jag tar tunnelbanan hem från jobbet. Jag genar alltid över innergården på gamla BB vid Maria sjukhus ni vet och har ofta tänkt på att de höga bergväggarna mittemot INTE är målade med graffiti. Jag menar, ytorna ser ju perfekta ut för ändamålet. Kanske frekventerar polisen platsen för ofta, kvarteret Grimman är ju alldeles intill. Men idag såg det lite annorlunda ut. Det hade dykt upp några nya taggar och enkla målningar på den där Kullen. Vad betyder det? Vad är det som förändrats i området?

Jag ska ta nya bilder nästa gång så kan vi jämföra. 

Det pratas en hel del om det ökande klottret i den politiska debatten. Den borgerliga oppositionen i Stockholm hävdar med emfas att det faktiska klottret har ökat och brukar bevisa detta med det ökade antalet anmälningar till trafikkontoret. Det rödgrönrosa styret brukar istället säga att "javisst antalet anmälningar HAR ökat men det säger inget om klottret ökat ute på stan, snarare är det stadens tyck till-app som blivit så bra att fler anmäler".

Båda kan ha rätt. Trafikkontoret självt vet inte. Det har hittills inte gjorts någon jämförande dokumentation. Men en sådan ska vara på gång. Åtminstone hette det så för ett tag sedan. Först när en sådan är på rull går det att dra databaserade slutsatser om klotterutbecklingen över tid.

När det gäller just den här bergsväggen har det gått lite fram och tillbaka. Just idag var där mer klotter än på länge. Men sådant där kan ju ändras. Imorgon kanske allt är borttvättat igen.




Öde Södermalm och tidningsklotter

Hammarbyslussen. Helt öde och tyst var det när jag sprang förbi för en stund sedan. Såg bara en handfull personer längs Årstaviksrundan.

Det är läskigt när det är så där öde. Det ger mig alltid tvångstankar om lönnmördare när jag springer ensam i mörker. Tror det blev värre av den mörka musik jag lyssnade på. 

Men det gick bra. Jag är hemma i tryggt förvar. 

Roligast på redaktionen i dag var att prata några ord med Max Entin. Han är lärare och tecknare och gjorde den här skojiga teckningen på en av våra tidningar. 

Det blev en artikel också. Den kan du läsa här:





Leif-Ivan ringde upp från Florida

Vi fick ett tips om att entreprenören Leif-Ivan Karlsson som vi intervjuade i höstas konkat med syfte att bli av med personalen. För en gångs skull visade sig att det var exakt så.

Leif-Ivan Karlsson ringde själv upp från Florida och talade om hur det låg till. Artikeln går att läsa här.

###

Det här dagliga bloggandet har lett till att jag letat runt lite mer än vanligt för att hitta andra notoriska skribenter. Rasmus Elfton (en före detta bloggare på Södermalmsnytt) till exempel har en tjusig liten pjäs här.

### 

Och så var det det här med vintern som kom tillbaka med besked. I morse mötte jag en lastbil som stod och snurrade på Jägargatan på väg upp till Södersjukhus-bygget.



Hejdå vecka 6

Söndag kväll. Då vuxna blickar framåt igen, bläddrar igenom digitala kalendrar och kommer överens med partner om hämtning och lämning och eventuell egentid någon kväll. 

Jag blickar också bakåt. Hur var veckan som gick. Vad lämnade jag efter mig? Vad tar jag med mig?

Vi börjar med det lättaste. Det mätbara. På jobbet var jag med på möten, bollade idéer, skrev rubriker, delade länkar och tog emot tips. 

Jag skrev en hel del artiklar också. Sju av dem blev bättre än övriga:

Långläsning: Historien om MR-rådet eller Så missade Fi makten i Stockholm

Moderaterna varnar för Helldéns resa till Oslo

Ny pompös film ska peppa stockholmare på Citybanan

Stockholms nya t-banetåg får designpris - här är detaljerna

Förslag: Här kan Stockholm bygga på taken för fler hyresrätter

QUIZ: Vad kan du om Stockholms gamla och nya gatumat

Här byggs fyra nya idrottshallar 

På det privata planet tar jag med mig fint umgänge med barn och hustru nu i helgen och ett par lyckade träningspass tidigare i veckan. 

Jag har fixat kanalerna på tv:n också och det är värt att nämna eftersom det är typ omöjligt att komma ihåg sådant. 

Det är mitten av februari och fortfarande mörkt. Men kanske kanske var det en förnimmelse av vår som drog förbi idag när jag och dottern spelade basket vid Skrapan. 

Vi stannar en liten stund i känslan när vi går där i allén

Vi gick på bio idag med tvillingarna. Promenerade dit genom allén på ett sådant där avslappnat söndagsmässigt sätt. 

Vi möter en mamma med en dotter i handen och jag fastnar på olikheten i deras blickar. Dottern med öppen och uppsluppen blick och mamman med en sammanbiten, lätt stressad. Uppenbart någon annanstans med tankarna redan på nästnästa "stopp" under den här dagen eller kanske till och med på nästnästnästa. 

Det var slående för att det var så typiskt. 

Jag tillbringar ofta tid med mina barn samtidigt som jag tänker på helt andra saker. Jag lär se precis likadan ut som den mamman typ varje dag jag hämtar barnen på skolan. Åtminstone mycket oftare än jag vill. 

Det lirar inte med bilden av den förälder man vill vara. Den där insiktsfulla och ständigt närvarande. Den glada och busiga. Alltid med en pedagogiskt lek på lut.

Jag promenerar vidare med ett av barnen i min hand och tänker just nu, just här, är det precis som det ska vara. Jag går med min son i handen. Min fru går och håller dottern i handen. Det är söndag och vi ska gå och se Sing. 

Det finns anledning att stanna i den känslan en stund.