Posts for Tag: torplife

Mina bästa hockeyminnen är från bordshockeyn

Jag sitter faktiskt och tittar på ishockeyfinalen. Alltid lika fel i tid, när försommaren brassar utanför. Jag är inte särskilt exalterad. Men jag vill veta hur det går. De bästa hockeyminnen jag har är från bordshockeyn som jag och Daniel spelade helg efter helg på hans rum. Vi snöade in helt på det efter att vi läst den fantastiska lilla boken Bordshockeybibeln. Vi tränade finter, målade egna lag och satte upp kedjor i målen för att få det sköna rasslande ljudet när det blev mål. Daniel köpte en häftig NHL-tidning någonstans och där lärde vi oss namn på internationella storspelare som vi lyfte in i våra egenkomponerade lag. Vi gjorde poänglistan också, där mål och assist gav olika utdelning och där man kunde dölja utveckligen vecka efter vecka. Jag vill minnas att jag hade en Paul Coffey i mitt lag, trot att jag placerade honom som högerforward eller vad det heter i hockey och att han var en av de spelare i mitt lag som gjorde flest poäng.

Om ishockeyfinalen varit bordhockey hade målfrekvensen varit betydligt högre.

@ajennische

En knäckt gräsklippare, frisim i sjön och fladdermöss

Åkte ner till sjön efter att ha ägnat halva dagen åt att klippa ner den äng som egentligen är gräsmatta. Det krävdes en avstickare till Katrineholm också tyvärr för efter en halvtimmes körning med gamla Klippo släppte hela kniven. Motorn gick för full maskin men inget rörde sig. In till Ekman & Davidsson alltså för att lämna in på lagning. Det skulle ta två- tre veckor att åtgärda felet och jag såg för mitt inre hur gräset på tomten växte över metern. Pappa kom till min räddning. ”Du kan låna vår”, sa han på telefon. Jag var tillbaka på torpet igen på mindre än en timme och kunde fortsätta meja ner det gröna hotet, metodiskt och med full gas. Det tog ett tag. Men jag blev klar. 


Det var inte ens kallt i vattnet. Det var runt 20 grader! Jag doppade mig inte, jag simmade. Tröttheten jag känt under våren har gjort att jag knappt simmat över huvud taget och det kändes. Andningen flöt på bra men orken i armarna var det värre med. Men det gjorde inget. Det hela kändes föryngrande ändå. Barnen hade tur att träffa bästa sommarkompisen så det blev en fantastiskt fin stund.

Som av en händelse stötte jag ihop med Martin där nere vid sjön, en av de herrar som anordnar loppet Katrineholm Swimrun. Han kände igen mig och undrade om det blir repris. Jag sa ja, Daniel har ju lovat att teama upp med mig igen och om det fortfarande är aktuellt kommer jag att köra järnet. 

Hela dagen har varit som en högsommardag. Strålande sol och både lunch och middag i trädgården. Som den rutinerade grillman jag är tände jag klotbucklan men överlät själva grillandet till min fru. Helene är en jävel på att grilla. 

När jag stod på farstubron och drog i mig kvällens sista andetag syrendoft såg jag två fladdermöss virvla runt huset med sina svarta tysta kroppar. Ryckigt och snabbt. 

Jag har säkert varit där med mina föräldrar någon gång och sedan gjort allt vad jag kunnat för att förtränga det

En två tre fyra. Fyra ord och en punkt. Så här långt in, efter tre meningar ungefär brukar det kännas om det man ska skriva blir bra eller inte. Det kan kännas bra och ändå bli dåligt, men det brukar vara en bra fingervisning. Jag har en bra känsla så här långt och det trots att jag inte sagt något av värde. Ibland är det bara skönt att skriva. Och man ska ta tillvara på det som är bra. En vän som kom förbi på torpet idag pratade mycket om det. På kort tid har två till honom närstående dött. Han hade fått en tankeställare. Börjat utvärdera sitt liv.

”Man har en kort tid så det gäller att ta vara på den”, sa han. 
Det är sant. Men det är lättare sagt än gjort att leva livet som man egentligenvill. Mindre tid till lönearbete, mer tid till barnen. Mindre tid till samtal om vem som hämtar kommande vecka, mer tid till samtal om annat. Ja ni vet. Problemet är ju bara att en stor del av det där man vill slippa ju är ofrånkomliga delar av livet. Å andra sidan ändrar sig ens behov, barnens behov och hur allt ska klaffa med varandra. 
Tids nog. 

**

I förmiddags drog vi en sväng till Strandviks handelsträdgård i Baggetorp. Där har jag aldrig varit. Faktum är att jag aldrig ens hört talas om den förrän en vän i byn tipsade oss. Detta trots att jag är uppvuxen bara ett par mil därifrån. Å andra sidan var jag inte det minsta intresserad av odling och blomster och grejer som barn. Jag har säkert varit där med mina föräldrar någon gång och sedan gjort allt vad jag kunnat för att förtränga det. 
”Jag hade ingen aning om att det här stället fanns”, sa jag till damen som drev det. 
Hon höjde omedvetet på ögonbrynen och sa att ”ja, det har ju ändrat lite karaktär genom
åren. Vi har funnits sedan 1946, han som startade det var min svärfar” och sedan pekade hon på en oljemålning som hängde bakom kassan. Den visade en man i hatt och skägg stående bland rader av krukor i ett stor växthus. Det såg inte märkbart annorlunda ut tänkte jag tyst. 
Men vad vet jag. Då kanske det var rosor för hela slanten. Nu fanns det mesta. Till och med glass. Det gillade ungarna. Jag gillade allt. 
 Vi köpte tre bärbuskar som jag planterade på rad när vi kom tillbaka.